Oj tiden går verkligen fort när man har småbarn. I går gick mina minsta pojkar och blev 8 veckor, oj känns som de var igår de kom :/ De har varit en rejäll omställning för oss alla med två nya små liv i familjen. Första veckorna var nog nån sorts smekmånad då de mest sov och åt. Kändes stundtals som att de var lättare att ha dessa två i jämförelse med när vi hade en bebis som Axel. Axel var ju sällan nöjd de första månaderna och gick som aldrig att lägga ifrån sig. Babybjörnen var min bästa vän första 6 månaderna med Axel kan man väl säga :D

Det enda som var bökigt första 4 veckorna var när de skulle äta samtidigt och jag ammade. Inte lätt att dubbelamma när de var så små och inte heller lätt att låta någon vänta. Första 4 veckorna var ju även M hemma så även om vi absolut inte hann något annat än att "sköta" de små så gick de förhållandevis bra att vara 5 i familjen. Axel har i och för sig klivit upp en nivå och om möjligt blivit ännu trotsigare och gnälligare. Dock helt förståligt då han alltid har varit på första plats innan och nu måste dela uppmärksamheten med inte en ny individ utan två. Inte så lätt alltid när de är läggning av Axel och både Stig och Ivar är ledsna. Känns som vi hela tiden är en förälder för lite.

Lite kort info första 4 veckorna....

Första veckorna sover småkottarna mkt och båda ammar till 99%. Vi har testat att ge ersättning för att veta att de funkar att ge flaskan. Stig är lite mer hungrig och vill gärna äta med 3h mellanrum medan Ivar kan vänta 4h. Personlighetsmässigt är Ivar den lite mer slappa medan Stig är lite mer stökig, vill bli buren osv.

Utskrivna från Neo 6dar gamla. Stig 3010g, Ivar 3015g


Första dagarna hemma, tycker om att ligga bredvid varandra


Stig över på nappen


Ivar


4-8 veckor

Här ungefär tog vår smekmånad slut och över en natt nästan blev både Ivar och Stig jätteoroliga och hungriga speciellt kvällstid. De var som att två nya ungar hade flyttat in. Inget var bra och vi fick bära runt på båda hela kvällarna. Här börjar vi varva amning med ersättning i hopp om att de ska bli mer mätta. De hjälper inte och i ren desperation ringer jag vår supergulliga BVC kvinna. Vi får då rådet att varva ersättning och amning under hela dygnet istället för bara kvällstid som vi gjort hittills. Vi byter även från Nan till Sempers lemolac som ska vara bättre för magen. Hon tror att eftersom de bara ammats dagtid så ligger de redan efter med maten under dagen så mot kvällen blir de jättehungriga och med en stor mängd ersättning under kvällen blire problem med magen. Upplever att de blir lite bättre men inte hundra. Ena dagen är de bra medan andra så är det ren kaos. Eftersom de är två krävs de ju två föräldrar vilket gör att Axel hela tiden hamnar i kläm. Vi har dock haft jättemkt hjälp av svärföräldrarna som varit här kvällar och hjälpt oss med nattning av Axel och avlastning av Ivar och Stig. M har ju även varit ute på jobb i två omgångar så jag haft turen att ha svärmor sovandes här. Utan henne hade de aldrig gått då de varit som de varit kvällstid och även får för sig att vakna samtidigt nattetid.

Vissa dagar har varit ett rent helvete :( lite sömn, två gråtande bebisar och en 3 åring som testar gränser hela tiden tar på kan jag väl erkänna. M jobbar ju även heltid så de är inte förrän på kvällen jag har avlastning. Vi har dock fått utökad tid för Axel på dagis till 24,5h timme vilket gör att M kan lämna de dagar han går på dagis. Axel går nu mån 08.00-12.00, tis 08.00-14.30 och ons-tors 08.00-15.00, fred ledig. Tyvärr tycker jag ändå inte att de räcker, jag hinner verkligen inte med honom då han är hemma. Jag hinner ju inte med två små ens. Det är oerhört jobbigt att låta en bebis ligga och skrika för att man inte kan bära båda. Eftersom de inte är speciellt förtjusta i vagnen är den inte ett alternativ heller. Det är en pärs att bara hålla dem nöjd den lilla stund de tar att hämta Axel på dagis. Missförstå mig inte nu men ibland önskar jag att de bara hade varit en till bebis.... inte för att jag skulle byta bort någon av dem, aldrig! Men kan ändå känna mig avundsjuk på de som bara får "en" till. Jag vet ju att de blir bättre men just nu är det riktigt jobbigt att vara trebarns mamma :(


Stig


Ivar


Morgonmys, Axel och Stig


Älskade hjärtegryn, Stig till vänster och Ivar till höger.


Trött pappa och trött Ivar ;)


Stig

När jag nu sitter på Neo för att amma Stig börjar jag att blöda och barnmorskan jag haft under förlossningen får komma och hämta mig i rullstol. Känner redan när jag ska resa mig och sätta mig i rullstolen att allt inte känns helt ok. Känner mig illamående och svimfärdig. Eftersom vi inte vet hur mkt blod jag tappat så kommer vi ändå överens om att M ska stanna på Neo med båda pojkarna. När vi kommer in på förlossningen utövar barnmorskan någon form av "misshandel" av min mage, allt för att få livmodern att dra i hop sig och att få ut de blod som finns. När vi börjar närma oss vad hon tror är ca 1 liter tapp efter förlossningen och stora koagler kommer ut rings ansvarig läkare och fler barnmorskor in.

Här har jag mina värsta minuter under hela förlossningsdagen.... För er som är känslig... Sluta läs nu!

När läkaren kommer konstaterar man att man måste in och kontrollera så att jag inte fått en bristning på livmodern. Man kollar därför med ultraljud och sedan går läkaren in med handen och plockar ut några fler koagler (stora koagulerade klumpar med blod). Detta gör fruktansvärt ont eftersom jag bara några timmar innan klämt ut två ungar. För er som fött barn förstår ni säkert att man ogärna har någon eller något som ens vidrör området där nere så kort tid efterråt. Med endast lustgas fullständigt vrålar jag av smärta och rädsla. Ingen vet ju varför jag blöder så mkt och jag har min trygghet och sambo på en helt annan avdelning. Som tur är hittas ingen bristning och man tycker att blödningen lugnat sig. Jag får två olika dropp, ett för livmodern ska dra ihop sig och ett med vitaminer och mineraler. Känner mig helt färdig efter detta och ber barnmorskan ringa in M.

M har med sig Ivar eftersom Stig fortfarande måste ligga under övervakning. Man vet fortfarande inte varför Stig kom ut och var slö och svårkontaktad. Hela situationen känns så overklig, först en lite omtumlande förlossning då Stig snabbt plockas ut och ingen av oss vet vad som händer och sedan min blödning.

Eftersom man vill ha koll på mig för att se så jag inte börjar blöda kraftigt igen får jag stanna på BB och Stig ligger kvar på Neo första natten. De känns inte alls kul att behöva sära på tvillingarna men vi har inte så mkt val. Vi vet ju att man tar väl hand om Stig inne på Neo. Dagen efter får jag extra järn innan jag skrivs ut och vi får flytta in på Neo. Jag blöder normalt och man anser att vi alla skulle må bäst av att få vara tillsammans. När vi kommer in på Neo får vi reda på att de är fullt så vi kommer måsta dela rum med en annan mamma. Dela rum är inget man känner för i denna känsliga situation men det visar sig vara en väldigt lättsam och trevlig mamma med son som delar med oss så så här i efterhand tycker jag att de gick väldigt bra. När vi kommer får vi även förklarat av en barnläkare att Stig har blodbrist och man vet inte vad den beror på. Det kan bero på flera saker som förtidig avnavling, en släng av tvilling transfusions syndrom eller i värsta fall att ett organ blöder i kroppen. Man ska därför ge Stig blod och även göra en hjärnröntgen. Fy, detta är det sista man vill höra.... Kan nog säga att det var väldigt långa minutrar när denna hjärnröntgen utfördes... mådde riktigt illa och hann gå igenom flera olika hemska scenarion. Det såg iaf bra ut och man kunde inte hitta något som tydde på en blödning. På fredagen såg allt bra ut och vi fick fara hem på permission över helgen. På måndagen fick vi fara tillbaka och göra de sista kontrollerna för att sedan bli helt utskrivna. Man kan idag fortfarande inte riktigt förklara varför Stig hade blodbrist men man gissar på en förtidig avnavling. Han har iaf inte fått några som helst men av detta och anses vara helt frisk.

Under veckan som vi bodde på Neo hade vi turen att kunna ha Axel hos farmor och farfar, där han stormtrivs. Han var och besökte oss på onsdagen för första gången och det första han säger till mig är....

-Är din mage bra nu?? Men söta söta barn! (Jag har ju inte mått så bra de sista veckorna och då skyllt på magen)

Han hade blivit lite orolig på natten efter att han varit hos oss och frågat efter pappan... och om vi aldrig skulle få komma hem igen.... ;( M for därför hem till farmor och farfar en stund under torsdagen för att umgås med Axel och på kvällen kom han för att besöka oss igen. Då hade han sagt till farmor och farfar att han kunde ju ta med sig sin pyjamas så kunde han sova med mig på sjukhuset. Usch, inge kul att inte kunna vara samlad hela familjen även om man vet att han har de superbra hos farmor och farfar.

Nu är snart pojkarna två månader och vi befinner oss i ett typiskt småbarnskaos med allt vad de innebär. Ska försöka uppdatera lite angående detta oxå...

jag är trött... så trött så vid 09.45 ber jag bokstavligen dem att plocka ut dem med kejsarsnitt.... haha! De ville jag såklart inte men med endast lustgas var jag sååå nära att ge upp vid 9 cm i två timmar!! Kort därefter och med otaliga händer som bänder och donar för att få bort kanter osv... så är jag äntligen öppen 10 cm och jag får krystvärkar.

10.15 föds vår älskade tvilling 1, Stig. Han skriker direkt men plockas ut till ett annat rum pga av att han är blek och slapp. Detta uppfattar jag inte eftersom det är ca 10 personer i rummet och en för mig väldigt rörig situation när två läkare vrålhåller på min mage för att tvilling 2, Ivar inte ska lägga sig i tvärläge, två barnmorskor, en för varje barn, en barnmorskeelev, barnläkare osv pratar över huvudet på mig. Det jag uppfattar är att Mattias skickas ut tillsammans med Stig och att jag blir själv sista 20min innan Ivar föds. Under dessa 20 minuter får jag höra flera gånger att allt är bra med Stig men även om man inte är i sinna sinnens fulla bruk så känns detta konstigt då varken Mattias eller Stig är i rummet. Precis innan kallar man in Mattias så han får vara med då Ivar 10.34 föds och läggs upp på mitt bröst.

I samma veva kommer barnläkare in med Stig i en kuvös och vi kommer överens att Mattias ska följa med Stig in på Neonatalen. Varken jag eller Mattias vill lämna honom själv så det känns som bästa lösningen. Alltså är jag kvar med Ivar själv inne på förlossningen medan moderkakan krystas ut och jag får sy 2 små stygn. Jag blöder en del så jag får medicin för att livmodern ska dra i hop sig. Tyvärr infinner sig inte den där totala lyckan iom att vi är delade och jag inte vet vad som hänt Stig. Så något mysfika och gemensam vägning och mätning blir det inte. Vi har inte heller tagit ngr foton eller filmat ngt i all kaos som vi hann när Axel föddes.

Vid 13 får jag äntligen komma in till Neo för att se Stig och träffa Mattias. När jag sedan sitter där och ammar Stig börjar jag blöda så de får komma och hämta mig från förlossningen...

Den historien tar vi senare..... ;)

Oj va länge jag nu tänkt att jag ska skriva ett inlägg men kommer mig lixom inte för. Främst för att min tid går åt att ta hand om våra två nya tillskott samt deras älskade storebror som just för tillfället kräver lite mer uppmärksamhet av förklarliga skäl :)

Men jag hade tänkt att jag skulle börja iaf så jag får det på pränt, för min egen skull så jag inte glömmer detaljer....

Allt började iaf egentligen några dagar innan de kom till världen då jag i ngr veckors tid haft sammandragningar till och från. Inte speciellt onda med ändå märkbara och sådana som inte lugnade sig av att vila. Kvällen/natten mot måndag den 19 mars 2012 fick jag iaf fler och tätare sammandragningar som inte ville avta så jag började försöka klocka dem med en värktimer app jag laddat ner ngr dagar innan. (Sjukt att det finns appar till allt) Värkarna var inte jätteonda men kom rätt tätt så vid ett två tiden väcker jag Mattias och ber honom packa klart allt vi ska ha med oss samt ringa farmor och farfar som ska passa Axel. Jag har då ringt in till förlossningen för att rådgöra med dem och pga av tvillinggraviditet samt att jag känner mig lite rädd/orolig vill de att jag kommer in direkt. Min rädsla kommer nog av att det gick rätt fort med Axel och jag har ingen lust att föda mina två pojkar hemma när en tvillinggraviditet räknas som en riskförlossning.

02.30 skrivs vi iaf in på förlossningen och det görs CTG som visar att jag har sammandragningar var 3:e minut som håller i sig ca 60 sek så allt ser bra ut och barnmorske teamet förbereder och ringer in jouren och kontaktar ansvarig läkare. Läkaren kollar med ultraljud så att båda pojkarna fortfarande ligger med huvudet nedåt vilket de gör. Jag är här öppen ca 3cm.

04.00 sätter jag mig i duschen för att lindra värkarna lite. Tyvärr tilltar inte värkarna utan jag upplever istället att de avtar. Vi försöker därför sova en stund till nästa barnmorske team tar över och gör nya CTG kurvor. Allt ser fortfarande bra ut och jag har sammandragningar men inte tillräckligt långa.

Under dagen varndrar vi därför omkring i korridorerna på sjukhuset för att få igång de hela. Tyvärr händer det inte speciellt mkt mer utan ligger mellan 3-5cm beroende på vilken barnmorska som kontrollerar. Får en hinnsvepning på måndageftermiddag för att kanske stimulera och sätta igång de hela.

På kvällen då det fortfarande inte hänt ngt mer så bestämer vi oss för att fara och äta på Max och fara hem en stund för att sedan komma tillbaka för natten. Jag har fortfarande regelbundna sammadragningar och har svårt att sova så de erbjuder mig sömntabletter för att jag inte ska vara helt slut när det väl sätter igång. Känner mig trött och uppgiven när det inte vill dra igång riktigt.

Får iaf sova ganska precis 4h innan jag vaknar och då tycker jag att värkarna tilltagit lite så vi ringer på barnmorskan som får kolla CTG. Pojkarna verkar må bra och jag går och sätter mig i duschen en stund.

Mina värkar tilltar äntligen och 05.30 bestämmer de sig för att ta hål på vattnet på Stig som är tvilling 1 så att de kan sätta skalpelektrod. De har hela tiden svårt att skilja foserljuden på pojkarna och med skalpelektrod på Stig och yttre övervakning på Ivar får man lite bättre koll på dem.

Vid 06.24 är jag öppen 7-8 cm men mina värkar håller bara i sig ca 35sek vilket ärför kort för att ge riktigt bra effekt. Kommer inte riktigt ihåg här men tror det är nu jag tar till lustgasen som blir min bästa vän de närmast följande timmarna.

Eftersom värkarna är så korta får jag vid 08.30 värkstimulerande ordinerat. Mellan 07.30-09.30 står jag helt still på 9 cm vilket är de jobbigaste timmarna under hela förlossningen.

Nu grymtar mina små pojkar så fortsättning följer....... ;)

I tisdags kl 10.15 och 10.34 kom då äntligen Stig och Ivar i v 37+3. Stig som var först vägde 3145g och var 50cm lång medan Ivar vägde 3292g och var 49cm lång. Stig mådde inge bra när han kom och blev förflyttad till Neonatalen direkt efter förlossningen. Pappan var dock med honom så gott som hela tiden medan jag tog hand om Ivar. Förlossningen och tiden direkt efter blev väl inte som vi tänkt oss men efter alla omständigheter är huvudsaken att vi alla mår bra. Stig hade blodbrist och fick under veckan blod för att förbättra sina värden. I går fick vi iaf fara hem på permission över helgen och på måndag hoppas vi på att bli helt utskrivna.

Jag kommer att skriva ett längre inlägg vid ett senare tillfälle med förlossningsberättelse osv men det känns inte prioriterat just nu :) Har ju tre helt underbara pojkar att ta hand om och värdens bästa sambo.

Besök hos barnmorskan idag...

Status:

Lågt blodvärde: 103 (måste nog ta järntabletter ändå)
SF-mått: 49cm (Till och med min barnmorska tyckte synd om mig för att jag hade sån stor mage)
Blodtryck och Urin: Bra
Hjärtljud: TV 1 122 slag TV 2 156 slag (Ganska stor skillnad på kottarna. 1:an har varit lugnare än 2:an de senaste gångerna) Ska bli kul att se hur de kommer att vara utanför magen :)

Vi passade även på att skriva in lite önskemål ang förlossningen. Jag har inga stora önskemål men vill helst inte ha en massa studenter och annan personal i rummet som inte behöver rent säkerhetsmässigt vara där. Det kommer ju ändå att vara betydligt mer personal på plats i jämförelse mot att föda ett barn så jag känner inte för att ha ännu ett gäng nyfikna på plats. La även till att precis som sist vill jag försöka klara mig på lustgas men självklart vill jag att barnmorskan/läkaren tar beslut åt mig om vi hamnar i ett sådant läge att de anser att jag behöver ngt annat för att orka.

Bokade in ett nytt BM besök om 2 veckor... Behöver jag säga att både jag och min barnmorska helst inte vill träffas då....

Jag drar mig för att skriva just nu eftersom det känns som det mest skulle bli en massa gnäll. Men de är väl lite så min vardag ser ut nu, att bara ta sig igenom dagarna med smärta och trötthet.

Förra veckan när jag var hos BM så mätte hon min mage.... SF mått 46cm, vilket innebär att jag inte längre får plats i diagramen som bara går till 45. Skitkul! För er som inte vet vad ett SF mått är det iaf ett sätt att mäta magen. Jag hade 37 samma dag som jag födde Axel. Var ska detta sluta? Det blir iaf inga mer offentliga bilder på min mage då min hud nu helt har gett upp, trevliga bristningar och strior har uppenbarat sig. Blä! Men va ska jag göra, pojkarna växer som de ska och ligger precis på medelkurvan för vanliga barn. I onsdags vägde de ca 2500g var, alltså inge mindre än vad en ensam unge skulle ha vägt i v 34+5. Tvillingar brukar ju vara lite mindre men inte våra pojkar, nä de får all näring de behöver trots gemensam moderkaka. Förlåt men jag tyker såklart att de är jättebra att pojkarna mår bra, de är ju viktigast men när mamman bara vill krypa ur sitt eget skinn pga av alla krämpor då är det inge kul längre. Nu säger man ju att tvillingar i genomsnitt kommer lite tidigare men varken min BM eller läkarna är så säker på de när det gäller dessa småkottar. Anledningarna kan ju vara många till att ett barn kommer för tidigt men en av anledningarna är ju just att barnen inte mår så bra i magen längre, att de inte får tillräkligt med näring. Jag vette tusan om jag kommer att orka till 7 april då jag når 40v. Nästa gång de är ultraljud 14 mars så ska vi iaf ha förlossningsplanering så jag ska höra lite hur man gör här i Sundsvall om man låter tvillinggravida gå över tiden.... :/ Helst vill man ju att det sätter igång av sig själv men når jag 40v så vill jag nog bli igångsatt...

De har löst sig med försäkringskassan iaf vilket änns oerhört skönt. Har verkligen ingen ork att bråka med dem. Mina supergulliga läkare på sjukhuset hjälpte till med nya kompletterande intyg och sedan har jag fått en väldigt bra och förstående handläggare på Försäkringskassan.

Vagnen har vi även hunnit hämta så nu står rymdfarkosten här hemma :D Får ta bilder och lägga in en annan dag. Tror vi har de nödvändigaste just nu, bara sista babyskyddet vi ska hämta hos min bror. Jag har även packat för pojkarna och påbörjat min egen packning. Bara pappans grejor, kamera, videokamera och nått att äta och dricka kvar.

Nä nu lite lunch, sen dusch! Får se sedan om jag vågar mig ut och sätta mig lite på baksidan utan att blåsa bort innan de blir tajm att hämta Axel på dagis.

Idag har vi haft en riktig Axeldag :) Började med drakborgen i morse kl 10 tillsammans med vännen Vilmer + hans pappa :) Jag satt i sofforna medan småpojkarna och deras pappor härjade runt inne i borgen. Stora delar av tiden vi var där sprang faktiskt småkillarna runt själva, gick jättebra! Efter pannkakslunch och lite mer lek for vi sedan vidare in till stan för att besöka Hemma Kväll. Inte för filmernas skull utan för GODIS!! Axel fick peka och M plockade ner i en egen påse till honom. Så godis trots att de inte va lördag, Axel var i himlen :D Hem för lite film o mys i soffan, drakborgen tar hårt på vår lillkille, springer så han blir helt svettig. Sedan har vi ätit middag, pasta och hemmagjord skinksås med lite smått och gott i. Inge speciellt alls men enligt Axel så vare jääääättegott villket alltid är kul att höra. Sedan efter lite mer lek, dusch och mys i soffan somnade han på två röda efter att boken var utläst och jag släckt lampan strax innan åtta.

Jag får helt enkelt passa på nu innan de blir för groteskt :/




Naveln har försvunnit för längesedan :/

Glömde ju att uppdatera tvillingarna :)

I onsdags v 32+4 vägde tvillingarna (mellan tummen och pekfingret)

TV 1 1970g
TV 2 2150g

Jättesvårt att mäta nu och få ngr exakta vikter då de börjar bli så stora men de följer sina kurvor bra. För tillfället ligger ettan lite under normalkurvan (för en ensam bebis) och tvåan lite över.

Undra vad de är för små individer där inne. Bökas och sparkas gör de iaf dygnet runt nästan :D

Ja vad säger man, då vare min tur att få problem med försäkringskassan. I tisdags fick jag nämligen mitt besked på 50% sjukskrivning att den inte är beviljad utan man tycker att jag borde kunna jobba 100%. Den 18 jan fick jag en 50% sjukskrivning av en av mina läkare uppe på sjukhuset pga mkt sammandragningar och att jag kände mig fysiskt och psykiskt trött. Detta hjälpte mig jättemkt då jag nu kunde jobba förmiddagar och sedan hinna hem och sova/vila innan hämtning av Axel och övriga kvällsbestyr. Sammandragningarna blev bättre och jag kände mig piggare än innan. Jag har sedan tyckt att mina 50% har funkat bra till förra veckan ungefär (nu blev de ju extremt med influensa osv) då både sammandragningarna och foglossningen blev mkt värre. Jag har ju haft min supergulliga barnmorska som ganska länge sagt att hon tycker jag ska gå hem och vila. Även läkarna på sjukhuset har sagt under en tid att jag har gjort de jättebra som orkat så pass länge ändå. Så efter beslut med läkare bestämde jag mig i onsdags för att gå hem på heltid oavsett vad försäkringskassan tycker. Jag tänker inte riskera min eller våra barns hälsa för att dom tycker sig veta bättre än mina läkare som faktiskt träffar mig varannan vecka. Jag behöver vila om kottarna ska ligga ngr veckor till och att jag sedan ska orka föda dessa två små individer samt ta hand om dem oxå :)

Jag har iaf haft kontakt med mina läkare uppe på sjukhuset och de ska göra ett försök till komplettering av mina intyg för att se om FK ändrar sig. Jag kan bara säga att jag har så otroligt engagerade, duktiga och omtänksamma läkare och barnmorskor runt omkring mig både på MVC centrum och uppe på sjukhuset. Jag är väldigt tacksam för de!

Denna veckan har verkligen tagit knäcken på mig.... Både Axel och M har varit sjuka så jag har stått för markservicen vilket i normala fall inte skulle ha varit ngr problem men som höggravid har de verkligen varit påfrestande. Skulle ju även ha velat gjort undan på jobbet för att kunna gå hem snart. Orkar inte mer nu :( har ont överallt, sjuk halsbränna, jobbigt att andas, foglossning och sover som en kratta. Får sammandragningar för minsta lilla ansträngning. Att inte få sova på nätterna gör ju att mitt tålamod är lika med noll och likaså mitt humör. Orkar man inte med sig själv är de svårt att orka med andra... i går hade jag verkligen panik... ville krypa ur min egen kropp. Fattar inte hur jag ska orka i kanske 6-7 veckor till :( går in i v 33 idag och kan ju i värsta fall gå hela tiden ut till 40v.

Idag blev ju även M hämtad av sina grabbkompisar för en överaskningsdag med alla möjliga aktiviteter och middag på Oscar i kväll. Jag missunnar honom verkligen inte detta men efter denna vecka med VAB 4 av 5 dar och sen bli själv en hel dag med en fortfarande lite hängig Axel var inte vad jag önskade mig. Linda och Vilmer har iaf varit här en stund idag så grabbarna har lekt och sedan kunde vi fara hem till mamma och äta. Axel var trött och grinig när vi kom hem så de var bara att försöka få honom i säng direkt. Somnade som tur var ganska snabbt efter att vi läst och släckt. Hoppas verkligen att han blir helt frisk snart, känns som han varit konstant sjuk i flera veckor med vattkoppor och nu nån sorts influensa.

Nä ska nog krypa ner jag oxå... försöka sova lite. Är sjukt trött :(

Sjukstugan fortsätter med en sängliggande sambo och en son med förkylning och diarré. Hej å hå! Det tar på att ha ensamt ansvar för Axel och samtidigt sköta markservicen när man är tung och trött i kroppen. Sammandragningarna kommer vid minsta lilla ansträngning :/ Hoppas verkligen på bättring snarast och att jag klarar mig mot vad de nu än är de åkt på. Skulle jag gissa så lär de vara ngn form av flunsa då M:s feber vägrar släppa och de båda har en envis hosta. Blir alltså VAB för mig i morgon med.

Skulle verkligen behöva jobba lite så jag kan gå hem med gott samvete sedan. Efter mitt senaste samtal med läkare så har vi kommit överens om att blir det inte innan så går jag på 100% sjukskrivning vid läkarträffen nästa vecka. Känns ganska skönt att höra från läkaren att han tycker jag jobbat länge nog och att de verkligen tycker jag ska sluta jobba nu. Jag är ju rätt trött och sliten i kroppen och med tanke på att små kottarna kan komma egentligen när som helst så behöver jag nog lite tid att bara landa. Jag har inte samma lugn som graviditeten med Axel, då kände jag mig så förberedd vilket jag absolut inte gör nu. Vet inte vad som är skillnaden men de är nog främst att inte veta när de kommer att komma, de kan ligga hela tiden ut men även komma i v 35-37 som är genomsnitt för tvillingar. Jag är ju i v 32 nu så om tre veckor skulle de lugnt kunna dimpa ner :D Hur sjukt de än låter så är det även de mer praktiska sakerna som stressar mig mkt.

Som att vi inte har:

- Vagnen hemma (beställd till slutet av februari)
- Babyskydden hemma (Skulle komma under denna vecka och det andra köper vi från min bror när kottarna väl kommer)
- Inga spjälsängar (Utlånad till min brorsson och har inte bestämt om vi ska köpa den andra på en gång eller vänta tills de verkligen behöver var sin)
- Har inte täcken, kuddar, spjälsängsskydd, madrasser eller sängkläder för två barn
- Har bara en Voksi och vet inte hur vi ska göra om vi ska köpa en till eller om vi ska sälja vår och köpa två andra. Har i o för sig varit sjukt nöjd med Axels Voksi men den är ju sååå dyr :/
- Skulle behöva införskaffa en amningskudde om jag vill försöka dubbelamma vilket kanske inte vore så tokigt om jag ska få nån egen tid överhuvudtaget.
- Köpa och packa de nödvändigaste till skötväskan för att ta med på BB.

De är väl de som känns mest relevant just nu, andra småsaker kan vi köpa eftersom.


Var iaf hos barnmorskan en snabbis i dag och lyssnade på hjärtljud och mätte magen. Nu har jag passerat en vanlig enlingsgraviditets mage :/